bjussigt!

Äkta människor, alltså. Bara två avsnitt kvar och jag har verkligen blivit engagerad i det. Då och då frågar jag Peter: Men duuuu, vad tror du kommer hända i äkta människor? Och så berättar han att han tror Eva Röse kommer dö hjältedöden.
Och så hummar jag lite och funderar, med min begränsade fantasi. Jag kan ofta komma på mig själv i en film eller bok eller så med att tänka "nä det här kommer de ju inte kunna lösa". Alltså inte att det inte finns ett bra slut utan att det inte finns något slut. Att det är fysiskt omöjligt att fortsätta från den punkten enbart för att jag inte kan föreställa mig ett självklart slut. Spännande fenomen nu när jag tänker på det.

Feministbloggen var lite mer bjussig än jag i sitt betyg. Jag håller såklart med om det mesta men vill lägga till parametern ålder igen.
Ett äldre par framställs som förälskade/tända på varandra. Äldre människors sexualitet osynliggörs ju gärna som vi alla vet.
Och ålder på de unga och väldigt kloka och empatiska människorna som framställs i serien är härligt. Jag gillar när barn får vara individer, och gärna trevliga sådana.

I senaste avsnittet var advokaten och hennes dotter tvungen att lösa massa avancerad action helt själva. Hennes karl verkar ju dessutom mer dumsnäll, och hon karriäristen i familjen. Samt den principfasta, det är gött. För att inte tala om hennes son som är så jävla fin. Den karaktären kan vara den raraste, tonårskillar får sällan vara så rara det är rätt radikalt. Tonårskillar med känslor, sånt borde få synas oftare.

Även bland de befriade hubotarna är Kvinnorna ofta de smarta och handlingskraftiga (med något undantag) och det är ju en frisk fläkt. Om de slapp bli våldtagna i varje avsnitt.



Inger engman. Passa er!