Äkta människor och begränsade manusförfattare.

Jag har en tendens att vara lite tvärtemot ibland. Det yttrar sig gärna så att om alla ogillar något eller någon så tycker jag det är väldigt viktigt att ge det en chans och helst tycka om det. I detta fall SVT's stora scifi-satsning Äkta människor.



Här hade jag flera anledningar att från början gilla idén. Inte för att jag är såld på Scifi, men många av mina feministiska vänner har pratat om hur SiFi har potential att vara så himla normbrytande just för att det är så tydligt hittepå.

Jag älskar Eva Röse, hon är en av mina favoritskådespelare som jag älskat sen disneyklubben. Sen är jag en av de få människorna (i alla fall i min närhet) som inte har så mycket aversioner mot svensk film och dramaserier.

Så att trailern då? Den sammanfattar ganska bra hur serien kommer att arta sig. I nästan varje avsnitt förekommer sexuella övergrepp. Alltid en eller flera män som förgriper sig på en eller flera kvinnor/hubot-kvinnor.
(Här skulle den näsvise invända att hubotar inte är kvinnor utan robotar. Det är ett väldigt bekvämt resonemang som manusförfattarna säkert motiverar sitt kvinnohat med.)
Alltså: Vi ringer in alla normativt snygga tjejer med silikontuttar vi kan hitta i dokusåpor och liknande för att de ska stå i raffset och dansa på en stripklubb för robotar. det låter så sjukt när jag skriver det och det är det. Första avsnitten blev jag inte sur, jag fick bara en diffus obehagskänsla. Efter så här många avsnitt är det omöjligt att missa det otroligt sunkiga och billiga i att visa mycket halvnakna kvinnor och män som utnyttjar dem. En man(människa) som våldtar en kvinna(hubot) gör ju något med en som tittar. Kvinnor blir ofta offer. Oj vad viktigt det är för storyn att de i varje avsnitt måste gå igenom strippklubben och kamerorna fastna på de dansande hubotkvinnorna.
Gång på gång på gång tvingas vi se kvinnor med avstängda blickar utnyttjas. Det är så gammalt och så obehagligt att det är den form av underhållning som människor förväntas vilja ha. För ingenting sker ju av en slump. Vid ett tillfälle händer det att en hubot-man har sex med en kvinna. Då är han överst och vi får inte se så mycket av hans kropp.

Katarina Wennstam har skrivit en del om det här fenomenet, bland annat i sin roman Alfahanen. Huvudpersonen statuerar tidigt i boken att det är våldtäktsscener som alla vill se, det är först då en kan få priser för sitt skådespeleri. Med anledning av den vidrigt detaljerade våldtäktsscenen i The girl with tha dragon tatoo skrev hon även om detta i DN. Läs den!

På det här temat måste jag också skriva om en dokumentär jag såg nyligen. Om män som lever med sina sexdockor och som huvudsakligen tänder på sexdockor. Alltså inte barbaratypen utan dyrare och verklighetstrogna dockor. En man informerade att det var för att han ville ha kontrollen. Han tyckte kvinnor var jobbiga med sina egna viljor och sexualiteter. Är det här en inställning som skapar drömmen om huboten som sexleksak?


Bara barnen i serien besitter verklig empati, det är en väldigt intressant aspekt som tål att tänkas på. De vuxna tar inte in på samma sätt att hubotar kanske har känslor? Det kan jämföras med slaveriet eller människor som äter djur. Ofta reagerar barn kraftigt på tanken att äta djur.

Äkta människor är så jävla underkännt men ändå kan jag inte sluta titta.