Dagen har börjat och slutat med en politisk upprördhet som heter duga. Frukostsamtalet var om våldtäktsmannen (den senaste i raden) som friats av hovrätten. Motiveringen löd i stil med att "det inte tillräckligt tydligt framgick varför hon inte gjorde motstånd". Den formuleringen får det att vända sig i magen på mig. Framgick det hur har visste att hon ville ha sex med honom? Har de ens hört talas om psykologiska försvarsmekanismer som att bli paralyserad? Finns många andra möjliga förklaringar men det har väl inte med förövarens skuld att göra?
Ronnie Sandahl tycker synd om den sexistiske näthataren som mött motstånd.
Medan Fanny är lite skeptisk Det står i en kommentar i hennes blogg är att han kan ju vara oskyldig. Alltså mannen i fråga argumenterar att någon hackat hans facebook. För att skriva en sån sak? Det låter så extremt otrovärdigt i mina öron.
Varför är alla så jävla rädda för att inte peka ut någon oskyldigt när det kommer till sexister/våldtäktsmän och liknande?! Den inställningen är ju inte konsekvent i andra fall. Ta Bjästafallet. Att måla ut tjejen som en lögnare och dålig människa på hörsägen gick bra, men att kalla en kille våldtäktsman efter en två eller tre våldtäkter det aktar sig i princip alla för.
Ärligt talat kan någon någonsin vara helt säker på något? Är det arrogant att tro att vi besitter sanningen? Kanske, men det är en filosofisk diskussion.
Vi har ett rättssystem som trots allt dömer folk till straff för ekobrott, stöld och annat. Men den här otroligt relativistiska bilden av sexualbrott och sexistiska kränkningar (och även våld i nära relationer) bygger upp en helt ny världsbild där ingenting någonsin är helt och hållet sant och absolut. Det är så jävla kränkande. hejdå.
No comments:
Post a Comment