spåra ur!

Jag tänkte igår på att jag skulle behöva göra något överilat innan jag dör. På riktigt, jag skulle vilja behöva säga "oj, förlåt att jag bad dig dra åt helvete och sluta vara så nedlåtande och kallade dig idiot". Men det har liksom aldrig hänt. Jag är alltid sansad och har eventuellt en tro att jag behöver vara the bigger person. Alltså kan till exempel simon stå och skrika aggressiva personliga påhopp medan jag sitter ner och lyssnar/ talar i samtalston. (fast i det fallet hade jag nog inte ens velat be om ursäkt efteråt om jag lyckades få ur mig något).

Jag ber om ursäkt ganska ofta, men aldrig för att jag tappat kontrollen. Ibland för att jag tror att jag gjort fel, ibland för att jag finns och ibland för att jag har en förmåga att klanta mig. Jag kan absolut säga fel saker vid fel tillfälle men det är knappast samma sak som att spåra ur. Det är ju aldrig med flit så att säga.

Här om veckan blev jag illa behandlad i jobbet av en extern kontakt och som vanligt blev jag sammanbiten och överraskad mer än förbannad. Efteråt blev jag nästan full i skratt för det var SÅ illa verkligen. Det hade varit en utmärkt övningsarena att säga "vafan sysslar du med idiot?" och sen säga hoppsanförlåt, men det blev visst lite dumt.
Jag bad inte ens personen sluta utöva härskartekniker och låta mig göra mitt jobb. Jag registrerar bara allt som händer och pratar av mig med någon annan efteråt.

Flera inblandade hade gått till chefen för att de tyckte jag blev så illa behandlad av personen och det hela slutade i samtal fram och tillbaka hit och dit för att be om ursäkt att jag blivit illa behandlad. Det är väl bra på sitt sätt men jag vill inte ha upprättelse, jag vill också få vara mänsklig. Jag vill tillåta mig att göra misstagen, gå lite för långt och slänga ur mig något oigenomtänkt.