Två saker som äcklar mig.

Två saker som äcklar mig mycket är :

1. Fenomenet att genom kultur (böcker, film, teater framförallt) gotta sig i beskrivningar av utsatta/våldtagna/sexuellt utsatta kvinnor. Exempelvis våldtäktsscenen i Girl with the dragon tatoo, vad tror de att de skulle missa om de inte gjorde folk fysiskt illamående eller så jävla lång? Skulle någon gå runt och tro att våldtäkt är roligt då? Jag är övertygad om att det finns andra sätt att illustrera att huvudpersonen blivit våldtagen. Samma sak alla dessa biografier av kvinnor som våldtagits/utsatts för sexhandel osv, där själv skildringen av övergreppen är ett självändamål. Allt för ofta kan man sammanfatta budskapet i "guud vad hemskt". Det finns dock skildringar som ÄR upplysande och obehagliga men inte går över i att gotta sig i elände. Jag tycker tex. Lilja 4ever är en bra film, det handlar om hur det görs.

 2. Vår samtids skuldbeläggande av de som blir utsatt som yttrar sig i att Offer är ett skällsord. Rent språkligt är jag ju offer för våld om någon slår mig. Men ändå förväntas en säga saker som att "jag är inget offer". Självklart är en inte enbart ett offer, det är väl för självklart för att säga. Men på något vis är det det som jag tycker mig höra mellan raderna: "jag är människa också" eller "jag tar ansvar för mig själv". Det gör mig ledsen att den som skulle erkänna att den var offer för något ses som en dålig människa. Alltså läggs bördan på den redan utsatta.

 De här två punkterna har Stockholms stadsteater gjort ett fantastiskt jobb att kombinera då de exploaterar Natascha Kampusch tragiska livsöde för att göra en pjäs utan budskap. De som gjort pjäsen satt i nyhetsmorgon och intygade att de inte hade ett budskap utan bara ville få folk att tänka efter. Som jag ser det vill de tjäna pengar på en redan utsatt tjejs lidande.

 citat från SVD:
"I vår pjäs tackar hon Priklopil, inte för att han misshandlade henne men för att hon inser att hon aldrig hade blivit den hon är utan sina erfarenheter. Hon tar kontroll över sitt eget öde; en livskraftig handling." 

och DÄR kommer det nyliberala snacket om att allt blir vad en gör det till. Vad är budskapet i det? Om en utsatts för övergrepp är det bara se det positiva i dem och göra något bra av det. Varför ska inte ett övergrepp kunna få vara en negativ erfarenhet ens när man spärrats in i en källare utan ljus under lång tid? Självklart måste det inte bli hela ens identitet och det tål att talas mer om. Men att förneka att någon har fallit offer för något och att det kanske inte bara är något att vara tacksam för lägger enormt mycket ansvar på den utsatte att konstruera sig på rätt sätt.

 En positiv motbild i teatervärlden är föreställningen fortsätt#prataomdet. Texterna är baserade på riktiga människor och alla har tillfrågats om att medverka (stor skillnad). Det är inte obehagligt för obehagets skull utan det handlar om olika människor och det är med ett väldigt bra budskap. #prataomdet är ju dessutom en folkrörelse mer eller mindre, det är sprunget ur ett tydligt behov av att prata om sex och när det blir fel.