STHLM Wrestling

Igår kom alltså dagen då jag fick titta på livewrestling första gången! Jag var lite nervös innan men hade förberett mig med skyltar (två stycken för säkerhets skull). På vägen dit pratade jag nervöst om AIK, jag minns inte hur den jämförelsen nu var men men. Min vän Döden deltog i kvällens wrestling, så jag kunde ju haft en skylt till honom också, men nu kändes det inte helt rätt. Jag garderade mig liksom, så ingen skulle märka att jag var ny.

När det väl satte igång och den hatade presidenten gick upp i ringen så smälte jag direkt. Publikreaktionerna lät sig inte vänta och jag smälte direkt och utbrast till Peter "men... det är ju som barnteater!! Alla buar när vargen kommer in". Precis så var det, med undantag för att några hejade på de halvonda. Jag hejade på Döden, som vann sin match. Men alla går så hårt in för det här med alla känslor: hejar och buar och verkar uppriktigt berörda.

En domare spelade över något infernaliskt, men även det var nästan gulligt i sammanhanget.

Sammanfattningsvis var det väldigt fint, jag gillar ju inte våld och jag tyckte det var tryggt och fint att känna att det verkligen var skådespel (även om de var himla duktiga och engagerade). Även om det var mest män i publiken och alla var fulla hörde jag inte en enda skrika könsord eller något olämpligt. Inte alls som AIK, jag var nöjd. Genus då, säger ni? Jag hörde det här samtalet mellan mina vänner:

- Finns det inga kvinnor som wrestlas?
- jo... det finns en, hon var här nyss, hon går och plockar skräp...

Men å andra sidan när hon väl är med så spöar hon alla så att det är ju alltid något.