jönköping t/r

Vilken dag, mina vänner. Jag har åkt snabbtåg utan att kräkas, tränat föreläsning, druckit kaffe, lyssnat på poddradio så öronen blöder och dyl. Framförallt har jag sett uppsättningen fortsätt#prataomdet igen och gillar det bara mer och mer. På måndag drar jag på turné med dem och känner mig så lyckligt lottad. Peace out!

allvaret

Känslan av att tycka om sig själv är kanske det finaste som finns. Jag unnar alla det.

Att vara jag

Många gånger är det så jävla lyxigt att vara jag. Jag har jordens finaste vänner och får vara med om så mycket fina möten och spännande upplevelser. Efter helgens medlemsträff med Rfsl ungdom känner jag mig verkligen lycklig över sammanhangen.

könsförvirringen

Jag är så otroligt glad att det försvunna barnet i göteborg är återfunnet. Men är det som DN säger att de hittade barnet tack vare att barn inte kan heta pelle och ha nagellack? Jag hoppas att alla pelle får ha nagellack och slipper bli bortrövade. LÄNK

palla!

Här är en lista på populärkultur som jag inte ens orkar ge mig in på för att ge ett omdöme:: - Fifty shades-serien - twiligt - highschool musical - snabba cash - sårade mäns biografier (tänk GW och tusen andra)

förfest!

STHLM Wrestling

Igår kom alltså dagen då jag fick titta på livewrestling första gången! Jag var lite nervös innan men hade förberett mig med skyltar (två stycken för säkerhets skull). På vägen dit pratade jag nervöst om AIK, jag minns inte hur den jämförelsen nu var men men. Min vän Döden deltog i kvällens wrestling, så jag kunde ju haft en skylt till honom också, men nu kändes det inte helt rätt. Jag garderade mig liksom, så ingen skulle märka att jag var ny.

När det väl satte igång och den hatade presidenten gick upp i ringen så smälte jag direkt. Publikreaktionerna lät sig inte vänta och jag smälte direkt och utbrast till Peter "men... det är ju som barnteater!! Alla buar när vargen kommer in". Precis så var det, med undantag för att några hejade på de halvonda. Jag hejade på Döden, som vann sin match. Men alla går så hårt in för det här med alla känslor: hejar och buar och verkar uppriktigt berörda.

En domare spelade över något infernaliskt, men även det var nästan gulligt i sammanhanget.

Sammanfattningsvis var det väldigt fint, jag gillar ju inte våld och jag tyckte det var tryggt och fint att känna att det verkligen var skådespel (även om de var himla duktiga och engagerade). Även om det var mest män i publiken och alla var fulla hörde jag inte en enda skrika könsord eller något olämpligt. Inte alls som AIK, jag var nöjd. Genus då, säger ni? Jag hörde det här samtalet mellan mina vänner:

- Finns det inga kvinnor som wrestlas?
- jo... det finns en, hon var här nyss, hon går och plockar skräp...

Men å andra sidan när hon väl är med så spöar hon alla så att det är ju alltid något.

Äckligt 2

Okej, jag ville bara använda rubriken igen. Det här är en så bra låt, jag kan typ inte sluta lyssna på ansiktet. Det är verkligen musik som skildrar kvinnors sexualitet som något kraftfullt och det i sin tur är ovanligt. 

En jätterolig anekdot är från Brunchrapporten (på den tiden det fanns) när låten gick som mest på p3. De hade någon kristdemokrat i studion (förlåt, jag minns inte vem) och frågade vad hon tyckte om låten och så ungefär "den kanske inte är så kristdemokratisk låt". Personen svarade "Jooo, det tycker jag". (konstig tystnad i studion). "Jag har ju två barn så jag måste ju ha gjort det där minst två gånger" säger hon och jag dör av skratt. Munterheten vet liksom inga gränser hos mig. Hon hör verkligen att låten handlar om barnalstrande normsex. Det är så oskuldsfullt på något vis.

Två saker som äcklar mig.

Två saker som äcklar mig mycket är :

1. Fenomenet att genom kultur (böcker, film, teater framförallt) gotta sig i beskrivningar av utsatta/våldtagna/sexuellt utsatta kvinnor. Exempelvis våldtäktsscenen i Girl with the dragon tatoo, vad tror de att de skulle missa om de inte gjorde folk fysiskt illamående eller så jävla lång? Skulle någon gå runt och tro att våldtäkt är roligt då? Jag är övertygad om att det finns andra sätt att illustrera att huvudpersonen blivit våldtagen. Samma sak alla dessa biografier av kvinnor som våldtagits/utsatts för sexhandel osv, där själv skildringen av övergreppen är ett självändamål. Allt för ofta kan man sammanfatta budskapet i "guud vad hemskt". Det finns dock skildringar som ÄR upplysande och obehagliga men inte går över i att gotta sig i elände. Jag tycker tex. Lilja 4ever är en bra film, det handlar om hur det görs.

 2. Vår samtids skuldbeläggande av de som blir utsatt som yttrar sig i att Offer är ett skällsord. Rent språkligt är jag ju offer för våld om någon slår mig. Men ändå förväntas en säga saker som att "jag är inget offer". Självklart är en inte enbart ett offer, det är väl för självklart för att säga. Men på något vis är det det som jag tycker mig höra mellan raderna: "jag är människa också" eller "jag tar ansvar för mig själv". Det gör mig ledsen att den som skulle erkänna att den var offer för något ses som en dålig människa. Alltså läggs bördan på den redan utsatta.

 De här två punkterna har Stockholms stadsteater gjort ett fantastiskt jobb att kombinera då de exploaterar Natascha Kampusch tragiska livsöde för att göra en pjäs utan budskap. De som gjort pjäsen satt i nyhetsmorgon och intygade att de inte hade ett budskap utan bara ville få folk att tänka efter. Som jag ser det vill de tjäna pengar på en redan utsatt tjejs lidande.

 citat från SVD:
"I vår pjäs tackar hon Priklopil, inte för att han misshandlade henne men för att hon inser att hon aldrig hade blivit den hon är utan sina erfarenheter. Hon tar kontroll över sitt eget öde; en livskraftig handling." 

och DÄR kommer det nyliberala snacket om att allt blir vad en gör det till. Vad är budskapet i det? Om en utsatts för övergrepp är det bara se det positiva i dem och göra något bra av det. Varför ska inte ett övergrepp kunna få vara en negativ erfarenhet ens när man spärrats in i en källare utan ljus under lång tid? Självklart måste det inte bli hela ens identitet och det tål att talas mer om. Men att förneka att någon har fallit offer för något och att det kanske inte bara är något att vara tacksam för lägger enormt mycket ansvar på den utsatte att konstruera sig på rätt sätt.

 En positiv motbild i teatervärlden är föreställningen fortsätt#prataomdet. Texterna är baserade på riktiga människor och alla har tillfrågats om att medverka (stor skillnad). Det är inte obehagligt för obehagets skull utan det handlar om olika människor och det är med ett väldigt bra budskap. #prataomdet är ju dessutom en folkrörelse mer eller mindre, det är sprunget ur ett tydligt behov av att prata om sex och när det blir fel.

I'm back

Okej, nu är totalflowet tillbaka. fånigt glad. lagar mat naken och dansar till alldeles för hög musik. Har lyckats skriva en hemtenta och vill nästan gråta för att alla människor är så fina. Och helst inte verka allt för bipolär.