Och om alla andra hoppade ut för ett stup...

Kommer på mig själv med att tänka att ALLA andra har ju en poddcast. Varför har inte jag det, jag som älskar att prata?

Killhumor nu och då

Igår berättade jag glatt för peter att öppet arkiv hade fådda blommor mm. i öppet arkiv. Då började jag prata om varför jag gillar Kurt Olsson. Den riktiga anledningen kan vara att jag är uppvuxen med Kurt Olsson.

Men såhär lät det igår "Ja men jag gillar ju Kurt Olsson, när Kurt Olsson är sexistisk är det på skämt! Inte som med Ulf Brunnberg. Kurt Olsson har en damorkester. Vad har Filip & Fredrik? Ett gäng sköna grabbar och INGEN kommer på tanken att kalla dem misogyna."

Sen att Kurt Olssons idoler är lill lindfors och gänget och inte manliga porrstjärnor och crazy persons som f&f.  Det var bättre förr, skulle jag vilja säga, men det är väl Filip&fredriks tes också. Så jag nöjer mig såhär.

så mycket i det lilla huvudet.

Allt bara händer! Skickade ett stressat "när får jag veta något jag kan inte andas"mail till chefen där jag varit på anställningsintervju. Givetvis ett beteende som sållar bort en som psyko tänker jag. Men istället ringer den gulliga chefen upp direkt och ber mig komma och provjobba. Fett!

Men också stressen att inte veta något om något. Det andra jobbet som skulle ge besked redan nu i veckan... Paniken över att inte veta vad jag vill ens. Det får lösa sig, som min vän konstaterade: det är ju en lyxig sits om jag skulle få fler jobb att välja mellan.

Annars då? Jag gottar mig i att min kunskap gör skillnad. Fan vad fint.

Haha, jätteroligt att den blev spegelvänd.

lördag på kansliet

Härlig dag med skolinformationsverksamheten på RFSU stockholm. Jag älskar att få träffa fina människor och ha viktiga samtal. Passade på att oprovocerat säga "jag kommer ALDRIG få ett jobb" när jag blev tillfrågad om vad jag sökt för jobb. Så hopplöst känns det. Och inga lägenheter i sikte heller.

En ska inte klaga, avslutade dagen med grekisk mat och trevligt sällskap. Dessutom ska jag köpa mig en cykel i morgon, innan jobbet. Jag jobbar en himla massa ändå för att vara arbetslös.

Förresten, har jag berättat att jag blivit kontaktperson till en ungdom?

Och att jag hatar min jävla granne. Moget, jag vet. Men jag blir så fruktansvärt illa berörd av hela personens varande. I två år har jag och mina combos hälsat glatt på personen (som är lite vem som helst, kan svenska osv.) Grannen har besvarat detta med att inte ens bemöda oss en blick, smälla dörrar i ansiktet osv. Nu skedde den vanliga; personen dök upp utanför tvättstugan, jag hälsar glatt, den utstrålar ogillande och går förbi mig och smäller igen dörren. jag orkar inte med sånt.

jobb jobb jobb jobbigt är det.

Igår var jag på anställningsintervju. Idag var jag på anställningsintervju. Hela veckan har jag tänkt på hur arg chefen skulle bli om jag inte kan jobba i sommar. Det gick inte vidare bra idag men ändå blir jag galen av att behöva vänta flera veckor på svar. För den här gången tror jag faktiskt på att jag kommer att få ett svar, även om det knappast ses som kutym. Om arbetsgivaren inte vill anställa dig orkar de inte alltid skicka ett mail med de tre bokstäverna "Nej".

Dock, igår var jag också på föredrag om boken Skitliv (red. Victor Bernardtz) och Torun Carrfors uttryckte det så fantastiskt bra. Otryggheten i arbetslivet gör något med oss, hon hade tex. inte tagit semester sen hon började jobba som sjuksköterska för en massa år sedan. Arbetat alla somrar för att vara till lags. Inte klaga på arbetsvillkoren eftersom det kan kosta en jobbet, men framförallt att alltid behöva överprestera och vara vansinnigt käck och samarbetsvillig. En ja-sägare, helt enkelt.
En del av mig känner självförakt att jag blir inställsam eller besatt av att göra ett perfekt jobb. Jag är i grunden en person som är ambitiös och vill göra ett bra jobb, men det här är något annat. Det här är tron att en inte får ha en dålig dag och att ingenting är bra nog. Att allt jag gör bedöms utifrån och att jag alltid måste vara glad, trevlig och effektiv. Inte mänsklig. Jag är trött på att se mig själv genom andras ögon. Försöka räcka till.

Jag vill bara skita i allt, och det hjälper ju inte. Men det är skönt att få perspektiv på vad som händer. Inte bara vad som händer med mig, utan vad som händer med arbetsmarknaden.
Helst vill jag ha ett jobb där jag kan få göra ett bra jobb för att jag vill, för att jag är motiverad och inte för att jag kan hänga löst. Jag vill ha ett jobb att gå till och en trygghet att jag får lön även om 3 månader. Det finns undersökningar som visar att vi unga vill ha trygga anställningar, det står inte i motsättning till att när vi inte får det kanske fler pluggar, försöker göra det bästa av arbetssituationen, eller säger att det är skönt att vara friare. Men