mmmm hemtenta!

Jag älskar, fullkomligt älskar, att skriva hemtenta. Det är så fantastiskt att få skapa något efter givna ramar och lära sig mer om något intressant.

Jag älskar även att jag just ringde min lärare och frågade "stör jag?" och får svaret "du stör aldrig". Precis vad jag behövde höra just nu. Precis vad jag går och funderar på just nu.

Hemtentadags!

Och lagom till hemtentasäsongen blir jag alltid så vansinnigt sugen på att blogga. Helst en bild om dagen om vad jag sysslar med, eller borde syssla med. Min hemtenta kommer handla om genus, nytt och spännande va? Det hade ni aldrig gissat va?
Jag hamnade just på BRÅs hemsida och kikar runt. Helst skulle jag vilja skriva om Våldtäkt som hatbrott, som Simon pratade om här om dagen. Ibland får han faktiskt till det. Mycket intressant. Nu skriver jag om genusaspekten i missbruk, samt kvinnor i behandling. femininitet är ju mer intressant än kvinnor men man tager vad vad man haver.

Ikväll missar jag Skamlöstreleasen till förmån för tvättstugan. Man kan säga att jag är inne i en lite asocial period. Om man vill uttrycka det milt.

Dagens feminist: Laura Mulvey. Bilden har visst inget att göra med texten. too bad!

will never marry?

Idag sa Peter på fullt allvar till mig "jag trodde det var jag som var mest emot att gifta sig".
Och jag kände att jag skulle behöva trycka upp visitkort som killen i extremt högt och otroligt nära med titeln "Äktenskapsmotståndare" allra först. Dessutom har jag lovat Agnes att blogga av mig skiten. Fast då kanske jag inte får komma på deras bröllop. Så där att det blir dålig stämning så fort de tittar på mig, för då tänker de på mina uppradade argument emot äktenskapet.

finns det något mer att säga?

Just nu bara ett djupt andetag.
Jag såg på de deppiga människorna i kollektivtrafiken med misstänksamhet.
Jag såg ett gäng gråsparvar äta från en dagsfärsk spya. Det kändes symboliskt.
Jag hann inte klä mig i svart för jag hade så bråttom. återkommer.

Hälsa genom nakenkultur

Dagens feminist

Jag älskar Laura Mulvey för att hon pratar om den manliga blicken. Det är så jävla svårt att sätta ord på men så otroligt påtagligt.

spanish lulluby

LÄNK

Hysteriskt, mina vänner, är vad jag vill kalla det. Bakgrunden är att det är en rasistisk tonårsbloggare(varför har jag sån koll på dessa) som tillsammans med killen som vann "den rätta för rosing" (nej, jag har inte sett det spektaklet) gör den här låten. Jag älskar (i ingen nämnd ordning):

- ljudsynken när hon sjunger AAAAah i slutet
- Att den kan tolkas som så jävla homoerotisk, förutom slutet då
- när hon med inlevelse sjunger "young girls with eyes like the desert"
- Att den är inspelade i Sverige och en ser en rikingvilla i bakgrunden och det känns så JÄVLA oexotiskt men att de ändå har ställt dit en fruktkorg (som bevis för att det är en exotisk ö långt borta)
- när hon ska uttala "hijo"

Okej, och snubbens medverkan hade jag klarat mig bättre utan. Men åh, jag kan inte sluta lyssna på det. På riktigt. Blir sen till skolan om det fortsätter såhär.

jag älskar skolan!

Jag säger det direkt, så slipper någon annan. Det är lätt att få sektvibbar när jag berättar om skolan. Men den är helt fantastisk, jag lovar. Efter två veckor hade ungefär halva klassen berättat om sina jobbiga upplevelser tidigare i livet och vi har pratat, processat och lärt känna varandra något enormt. Jag är så glad. Till och med praktiken känns lovande. På riktigt alltså, hurra!

Idag praktiserade jag lite rak kommunikation här hemma. Resultatet var inte det jag önskat mig, men sånt är livet.

the truth, the whole truth and nothing but the truth.

Kära medmänniska och pendelresenär som satt brevid mig på pendeln mot södertälje som idag, torsdag, lämnade södra station klockan 23.15. Jag tycker du ska fundera på din människosyn. Tack på förhand!

Idag var jag på pankhurstparty och kampanjade för F! i kylan. Det var ett fantastiskt ställe att prata feminism på om det inte vore för den höga musiken. Jag måste erkänna att jag gillar att predika för kören, och det är jag väl värd efter alla kufar en möter i valstugorna?

På väg hem var det ganska trångt i pendeln så jag hamnade brevid en annan person som pratade högt i mobiltelefonen. Ibland hatar jag när folk gör det men just idag var det tur att hon pratade högt och tydligt så det inte var så svårt att tjuvlyssna. Samtalet handlade om en gammal bekant som hon spenderat kvällen med, på restaurang om jag förstod allting rätt. Bekantpersonen hade berättat om sitt lyckade liv, framgångsrika karriär och även personlig framgång i den utsträckning att hon på pendeln var övertygad om att allt detta var lögn. Hon upprepade gång på gång att det inte kunde vara sant och att hon inte trodde på det. Det lät som det var superviktigt att avslöja den här snubben som en bluff. Jag önskar verkligen hon kunde fundera på vad det är som går igång i henne som skapar det behovet.
Ju längre samtalet gick ju mer pratade hon om att den här killen inte var trovärdig och brukade ljuga även förr i tiden. fritt från minnet sa hon även "Ja, men jag minns att han hittade på saker då också. Jag kommer ihåg att ingen gillade honom. Och hans mamma jobbade visst på skolan och hon var också väldigt konstig". Det framgick att "förut" var i tonåren och minst 10 år sen, kanske 20. Här någonstans undrar jag om hon inte förstår vad hon säger. Hennes bekanta tycks haft en jobbig familjesituation och tvångsmässigt fabricerat sanningar för att klara sig. Att han i 30årsåldern fortfarande lever så vänder hon emot honom och ser det som ett mission att avslöja honom. Inte för att han själv ska komma till insikt, utan inför alla andra eftersom livet är en tävling. Det är INTE okej att säga att man jobbat som chef om det inte är sant, då fuskar man ju i tävlingen. "Jag tror snarare han stod i baren" sa hon med förakt i rösten. Här vill jag tillägga att en inte är en bättre människa för att man är chef. Förmodligen bör jag säga att min amatörmässiga analys av vad han lider eller inte lider av såklart är taget enbart från hennes påståenden. Men är det sant så är det förmodligen en person med problem. Att ljuga är skitjobbigt. Att hålla reda på sina lögner eller mörka att man är oärlig tär ju på en människa. Jag anser att ju mer en kan visa av sig själv på ett ärligt sätt desto lyckligare kan en bli. Kanske tyckte den här killen sen barnsben att han bara dög när man förbättrade sanningen. Det är givetvis inte bra, men framförallt inget som är för skojs skull.

Jag frågade Cicci en gång om hon skulle kunna leva med eller ha en amorös relation med någon som var mytoman. Hon svarade helt lugnt "ja" och tillade att hon nog skulle uppmuntra denne att gå i terapi om det var ett stort problem. Min haka föll till marken eftersom jag är manisk med ärlighet och tillit, men det väckte många tankar. Att någon hittar på att de har varit i mariefred är kanske inget som påverkar mitt förhållande till den? Livslögner skulle förstås vara svårare och alla har vi våra gränser.