skiter i

Jag hatar mitt liv.
jag ska snart bli trettio, och ovanstående låter lite väl fucking åmål.
Jag orkar inte med.

Och det här att livet, jobbet och omständigheterna kräver mig på en stor mängd empati som jag inte har. Det är bara en av sakerna som får det att rasa titt som tätt. Ibland varje dag och ibland inte.  Men jag klarar inte detta, och vet inte riktigt vem jag ska anmäla det till.

Någon slags konkursförvaltare av min hjärna kanske, så någon kan få ta besluten åt mig. hjälpa till att förstå.

Min hjärna har i och med att jag mår så dåligt bestämt dig för att stänga ner.
Jag missar alltså ett antal logiska kopplingar varje dag. Dubbelbokar saker, misslyckas med vidrigt lätta saker på jobbet, går till läkaren fel tid, åker fel i kollektivtrafiken, glömmer jobbnycklarna hemma, tappar bort, glömmer och missar. Det är en så obehaglig känsla av noll kontroll.
Jag vågar inte lista allting för jag skäms så otroligt mycket, men ni vet. Sånt som en förväntas klara av.

Noll kontroll och ändå måste jag.
Jag måste klara mig, jag måste fixa det och jag har ansträngt mig till max men det räcker inte.

Det + känslan att vilja ha sönder saker.

jo

Det går på riktigt bara sämre.
gråt, panik och förvirring.
och allt det andra.

Hatar osynliga åkommor och den bristande förståelsen som kommer med det.