Jag tror Natascha Blomberg skrev om det här om dagen... Jag ska länka senare.
Men den här historien handlar om när jag var på ridläger i högstadiet och mina kompisar höll på att ta fulbilder. Alltså typ göra grimascher, och diskutera vem som har stora öron osv. Jag fick typ panik och kunde inte alls förstå den leken.
Uppfostrad i en värld där det är viktigt att vara snygg, där jag sen barnsben fått höra att söt, fin, snygg osv. är den ultimata komplimangen så tog det stopp. Förmodligen också för att jag inte gillade mitt utseende, om en inte har någon snygghet att göra anspråk på är det svårare att våga "göra" fulhet.
Plus att ingenting av det här gick att prata om. Det är något som glädjer mig så jävla mycket när jag är ute och jobbar i tjejgrupper. Att många verkar kunna prata om saker med sina kompisar. Att det är knäppt att tjejer och killar har olika regler, att det är obehagligt när en rakar kroppen och får röda prickar, att det är jobbigt att tänka på utseende. Kan vi prata om saker blir det alltid lite lättare att hantera.
Att våga förhålla sig till sitt utseende med en klackspark är en ynnest och få känner nog så hela tiden. Att inte se utseende som den viktigaste representationen av ens personlighet är att lita på att en HAR en personlighet som är värd att uppskatta. De dagar jag mår riktigt bra känner jag att jag är en himla älskvärd person, det är skönt och viktigt.
14 år gammal kunde jag inte vara med på bild utan panik i magen. Nu tycker jag det är förjävla roligt, det är något existensiellt med det där som min kloka vän Ana sa. Hon menar att alla gillar att vara med på bild egentligen. Det är ju som en bekräftelse av att en finns. Jag har börjat tro på det också.
Jämför med att dansa. Jag tror alla gillar att dansa i grunden, alltså som barn. Men blir det prestation i dansandet så kommer paniken. Om det är allmänt känt att dubbelhaka inte är okej och blank panna är det värsta som kan hända så blir det ju inte så roligt längre. Att se rolig ut när en dansar blir ett problem istället för en tillgång och så blir en jävligt stel.
Jag fick höra det också, att jag var stel och tråkig som inte kunde fula mig. Det visste jag ju, det var inte så roligt att vara stel heller. Helst förväntas tjejer nog vara snygga, men inte ta sitt utseende på så stort allvar.Men det påståendet att jag var stel gjorde mig nog gott i långa loppet. Jag har funderat mycket på det. För det var inte roligt med stel och panik. Det var roligare att ha roligt, vara rolig och avslappnad. Men det kanske säger sig själv egentligen. Men med tanke på hur mycket folk avtaggar sig i bilder på facebook tex. så har vi nog inte så hög tolerans med hur vi representeras ytligt.
Ett viktigt trix som jag kan bjuda på är att prata mer om människors insida än utsida.
.png)
