Idag var jag på pankhurstparty och kampanjade för F! i kylan. Det var ett fantastiskt ställe att prata feminism på om det inte vore för den höga musiken. Jag måste erkänna att jag gillar att predika för kören, och det är jag väl värd efter alla kufar en möter i valstugorna?
På väg hem var det ganska trångt i pendeln så jag hamnade brevid en annan person som pratade högt i mobiltelefonen. Ibland hatar jag när folk gör det men just idag var det tur att hon pratade högt och tydligt så det inte var så svårt att tjuvlyssna. Samtalet handlade om en gammal bekant som hon spenderat kvällen med, på restaurang om jag förstod allting rätt. Bekantpersonen hade berättat om sitt lyckade liv, framgångsrika karriär och även personlig framgång i den utsträckning att hon på pendeln var övertygad om att allt detta var lögn. Hon upprepade gång på gång att det inte kunde vara sant och att hon inte trodde på det. Det lät som det var superviktigt att avslöja den här snubben som en bluff. Jag önskar verkligen hon kunde fundera på vad det är som går igång i henne som skapar det behovet.
Ju längre samtalet gick ju mer pratade hon om att den här killen inte var trovärdig och brukade ljuga även förr i tiden. fritt från minnet sa hon även "Ja, men jag minns att han hittade på saker då också. Jag kommer ihåg att ingen gillade honom. Och hans mamma jobbade visst på skolan och hon var också väldigt konstig". Det framgick att "förut" var i tonåren och minst 10 år sen, kanske 20. Här någonstans undrar jag om hon inte förstår vad hon säger. Hennes bekanta tycks haft en jobbig familjesituation och tvångsmässigt fabricerat sanningar för att klara sig. Att han i 30årsåldern fortfarande lever så vänder hon emot honom och ser det som ett mission att avslöja honom. Inte för att han själv ska komma till insikt, utan inför alla andra eftersom livet är en tävling. Det är INTE okej att säga att man jobbat som chef om det inte är sant, då fuskar man ju i tävlingen. "Jag tror snarare han stod i baren" sa hon med förakt i rösten.
Här vill jag tillägga att en inte är en bättre människa för att man är chef. Förmodligen bör jag säga att min amatörmässiga analys av vad han lider eller inte lider av såklart är taget enbart från hennes påståenden. Men är det sant så är det förmodligen en person med problem. Att ljuga är skitjobbigt. Att hålla reda på sina lögner eller mörka att man är oärlig tär ju på en människa. Jag anser att ju mer en kan visa av sig själv på ett ärligt sätt desto lyckligare kan en bli. Kanske tyckte den här killen sen barnsben att han bara dög när man förbättrade sanningen. Det är givetvis inte bra, men framförallt inget som är för skojs skull.Jag frågade Cicci en gång om hon skulle kunna leva med eller ha en amorös relation med någon som var mytoman. Hon svarade helt lugnt "ja" och tillade att hon nog skulle uppmuntra denne att gå i terapi om det var ett stort problem. Min haka föll till marken eftersom jag är manisk med ärlighet och tillit, men det väckte många tankar. Att någon hittar på att de har varit i mariefred är kanske inget som påverkar mitt förhållande till den? Livslögner skulle förstås vara svårare och alla har vi våra gränser.
